sculpture/installation

Skulptur i Vadstena Folkets park

11 maj. Det råder idel aktivitet i parken, ledningen och frivilliga är ute för att rusta upp, laga och måla. Jag får hjälp av Ida, Nada och min morbror att avlägsna kvistar och göra snyggt runt min skulptur. Samtidigt kommer Olav Lunde, en av mina medkonstnärer, med en fantasieggande, poetisk och vacker skulptur i metallskrot. Det är soligt och vi grillar och tänker på alla som har jobbat här förut. Ideella krafter som kommer och går, folk som sätter igång något, blir trötta och ger upp, parker som förfaller och rivs, eller plötsligt engagerade människor som med nya krafttag lyckas dra folk med sig och inspirerar till att skapa något nytt innan det gamla förstörs. Vilket enormt arbete Nada och Ida gör, de ställer sitt eget konstnärskap på paus och tar sig an en oerhörd administrativ uppgift för att blåsa nytt liv i denna park, och helst skapa en ny rörelse som ska väcka Folkets parker till liv över hela landet och stoppa deras nedläggning! Jag är Ida och Nada även personligen djupt tacksam för att de med deras initiativ har möjliggjort denna enormt lärorika erfarenhet för mig. Jag har lärt mig mer under de senaste månaderna än någonsin förut vad jag kan minnas. Nu kan jag luta mig tillbaka och se fram emot invigningen den 6 juni…

21 maj. Efter samtal med Ida, Nada och Sören bestämmer vi vilket material jag ska fylla på med för att skapa “sockeln” som skulpturgruppen ska stå på. Jag sticker ut på morgonen och finner två stora högar med sten som Sören har lämnat åt mig att lägga som jag vill ha det. Jag arbetar som besatt och det tar mig bara en och en halv timme att fördela och blanda stenarna i en ring under fötterna på mina arbetarråkor. Först när jag har städat och transporterat hem hela min verkstad och rengjort golven efter mig känner jag att arbetet med själva figurerna är avslutat. Återstår pappersarbete och dokumentation.

8 maj. Jag är färdig med den sista figuren. Svårt att ta in att arbetet är avklarat. Det enda som nu fattas är att lägga ett lager jord eller sten under fötterna på figurerna, som just nu svävar en decimeter över marken på stabila armeringsjärn för att skydda dem från fukt underifrån.

6 maj. Det blir en ansträngande vecka med vinden som evig motståndare. Idag händer dock något intressant. Det blåser kallt och mina händer värker i de tunna skyddshandskarna av plast. Jag biter ihop eftersom jag har bestämt mig att ta mig an den sista delen av arbetet: en vinge som lägger sig på tänkarens axel i en kamratlig gest. Den vingen har jag format på plats, i hönsnät och sammansydd med metalltråd. Jag fyller på med fiberbetongen och måste se till att det inte uppstår lufthål. Vindbyarna ökar allt mer medan jag jobbar på i god takt. Plötsligt, när jag nästan är klar med att lägga grunden, bryter vingens båge ihop över mig. Det ända jag kan göra är att hålla emot med båda händerna. En lätt desperation uppstår. Vinden rycker och trycker emot från andra sidan, jag försöker hålla vingen så stadig som möjligt för att mitt arbete inte ska förstöras. Jag ser runtomkring mig och letar efter något som jag skulle kunna ställa emot vingen för att stabilisera den. Jag famlar efter skottkärran, efter stegen, efter hinken, men inser att ingenting kommer att hjälpa. Mobilen har jag lämnat på laddning så jag kan inte ringa efter hjälp. Efter ett tag i detta rådvilla tillstånd, hållandes vingen i den lätt brutna position som den har hamnat i, kommer jag ihåg något jag läste i en artikel, nämligen att naturen själv alltid strävar efter att skapa de starkaste strukturerna. Så jag tar mod till mig och släpper vingen långsamt, den ger inte efter helt utan stannar i en viss position. Därpå går jag till köket och dricker kaffe. Försöker återfå lugnet och lita på att allting nog blir som det ska. Efter att ha värmt upp mig ett längre tag går jag tillbaka och finner vingen välvd i en underbar båge, “skapad av vinden själv” och därför, som jag gärna vill tro, mycket starkare och motståndskraftigare än om jag själv hade format den!

1 maj. Jag går upp klockan 6 och hela kroppen värker. Figur 3 påbörjas. Ute i världen går de första maj-tågen, i parken arbetar jag för fullt med mina egna konspiratörer, reformatorer och agitatorer. Mina kläder blir gråare och gråare och jag tänker på fabriksarbetare och statare, mina egna anor i Knallebögda, Västra Götaland. På hemvägen följs jag av råkorna som flyger tillbaka till stan med de tänjbara hakpåsarna under näbbarna fyllda med korn och mask åt ungarna.

30 april. När jag cyklar ut på morgonen flyger råkor ut mot fälten utanför staden, det är mäktigt att följa deras färdled utmed vägen mot Skänninge och se dem flyga i samma riktning, över och vid sidorna om mig. Figur 2 färdig.

29 april. Jag lär mig kråkspråk: “Krrrr-kr-kr-kr(-kr)”: “Här finns mat!” Det är två hackspettar som jag upptäcker, och de parar sig i trädet bredvid när jag sitter och äter min lunchmacka.

28 april. Jag skrämmer upp lärkor i diket längs cykelvägen. Figur 2 påbörjad.

27 april. Ett nyfiket kråkpar och en större hackspett följer mitt arbete. Hackspetten har jag träffat i parken förut, den älskar att visa upp sig och hackar helst runt på träden direkt framför näsan på mig. Kråkorna verkar bo här och är ganska skygga, men de sätter sig gärna och håller ett öga på mig från högt uppe på grenarna ovanför. Råkor flyger över parken men landar inte här, de trivs bland människor och är inte intresserade av en folktom park. Figur 1 färdig.

26 april. Jag arbetar med figur 1 och det flyter på bra. En spindel har har lagt sig tillrätta i en fåra i vingen och trivs så bra där att den inte flyttar på sig ens när jag pillar med betongen bara en centimeter ifrån den. Jag vattnar en nyvaken humla och ger den en maskros som den girigt störtar sig på och gräver ner sig i med hela huvudet.

25 april. Det går att arbeta i vind 6 m/s (byar 9). Och som så ofta följer flow på krisen. Anledningen varför jag är i parken är att jag älskar att befinna mig “i mitt arbete”. Liknande har jag gjort förut: att jag jobbade med en installation och övernattade på plats. Det finns inget skönare än att ta ett steg tillbaka, öppna kaffetermosen och sedan fortsätta, utan tidsbegränsningar. Det är även bra för mig att ha ställt upp figurerna som de ska stå och kunna se förhållandet de har till varandra, det hjälper till att forma dem.

24 april. Kris. Jag trodde att jag skulle börja med skulpterandet direkt. Istället har jag fullt upp med att skydda både mig själv och mina skulpturer från vinden. Mina läromästare i fiberbetong hade varnat mig för att arbeta utomhus, eftersom det kan bli väldigt frustrerande med köld och regn. Jag såg inga minusgrader och ingen nederbörd, men underskattade totalt vad vind gör med ens psyke och hur mycket den kan tära på krafterna. Men som jag alltid säger: krisen bär på lärdom och öppnar upp för möjligheter. Nu fick jag lära mig mycket om något jag aldrig beaktat förut: vinden – det går inte att arbeta i 9 m/s (med byar på 17). Jag lindar in mina figurer i nya, våta dukar och plast och ger upp. Det känns som om naturen vill ge mig en örfil och ödmjuka mig för min otålighet.

23 april. Idag är dagen. Mina figurer ska forslas ut till parken.

ett gammalt dansgolv

15 april. Pappas insats har varit ovärderlig. Efter tre dagar har vi täckt alla figurer med själva grundskiktet, som jag sedan kan utgå ifrån när jag bygger upp den slutgiltiga formen. Grunden är lagd och snart kan jag börja med den mest kreativa delen…

11 april. Efter det kladdigaste jobbet i mitt liv (fogmassan) börjar nu det spännande: fiberbetongen! Jag har bett min pappa komma och hjälpa mig i början. Han är keramiker och konstnär i grunden och han är den jag mest litar på när det kommer till material- och formkänsla, samt kan ha förtroende för att han vet vad jag vill och håller sig till det. Vi börjar lite försiktigt och provar oss fram med konsistensen, men när vi väl har kommit in i det växlar vi mellan koncentrerat tyst arbete och jublande glädjesutbrott. Det är som mina alkemister i Märsta säger: beroendeframkallande. Ett utmärkt material att forma med, och kladdigt nog att det fäster lätt vid underlaget. På eftermiddagen kommer Jonas Sällberg och fotograferar för konstboken som ska göras om skulpturparken.

8 april. Jag lyckas involvera ett till Vadstena-företag i mitt arbete: Vas Vitreum! Jag börjar känna mig som en företags-samlande konstnär. Inte att förväxla med konstsamlande företagare. På min lista över lokala företag är nu: Aldéns Allservice, Vadstena Varmförzinknings AB, XL Bygg och Vas Vitreum.

Ett experiment.

4 april. Idag har jag markerat min plats i parken. Häxcirkel!

2 april. Nu kommer ett viktigt inslag i mitt konstnärskap: krisen. Fogskummet blev ett fiasko. Jag underskattade behovet av lufttillförsel, så fogmassan föll ihop och skapade tomrum i sig själv. Men detta tillhör arbetsprocessen och jag ser det inte som förlorad tid utan som en lärorik erfarenhet. Efter lite råd från mina alkemister är det bara att spendera två dagar med att försöka skilja plast från fogmassa och klara upp saker i parken. Nu är jag glad att jag beräknade in två veckors marginal i min tidsplanering, just för att inte få panik när oförutsedda problem inträffar. Och efter krisen kommer alltid flow.

1 april. Efter zinkbadet har jag klätt och format dem i hönsnät. Nu ska de fyllas med fogskum. Fogmassan är till för att skydda skulpturernas inre från fukt. I uttrycket är de färdiga nu.

photo: Martha Ander

Något annat som jag kommer på under mitt arbete är att mitt materialval och sätt att arbeta passar bra in på mitt tema Arbetarrörelsen. Jag går upp tidigt för att hinna ta mig in i verkstan innan alla Allservice-arbetare har lämnat. De har ett tufft jobb utomhus så här årstids, sliter med trädgårdsarbete och fastighetsskötsel i alla väder. Jag vet inte riktigt hur de ser på mig som konstnär, som kommer och går lite som jag vill och mest håller mig för mig själv. De är dock välkomnande och kommer förbi ibland, tittar på vad jag gör och frågar. De visar full förståelse för det jag förklarar, även om det handlar om konst och inte om den sortens “nödvändiga, praktiska och allmännyttiga” arbeten som de själva utför. Det är bra för mig att skapa mina skulpturer från grund just när det gäller detta uppdrag, istället för att lämna in dem till 3D-printing eller gjuteri. Det ger mig en nära kontakt med karaktärerna som växer fram samt med materialet. Och det ger mig en viss tillfredställelse att jag faktiskt jobbar hårt med att uttrycka fragment av temat arbetarrörelsen, samtidigt som jag får röra mig i en miljö av hårt arbetande människor, om även för denna korta tid.

Jag kallar dem lite skämtsamt för “Mordors gruvor”. Jag tänker på med vilken entusiasm ledningen för företaget välkomnade mig. Som nybörjare i allt detta har det varit enormt betydelsefullt för mig att bli bemött med så mycket tilltro och intresse av samtliga företag som jag behöver i min process. Vadstena är en liten stad och det känns som ett privilegium att ha så många företag så nära, och att de uppriktigt verkar tycka att det är roligt att få arbeta med en konstnär.

26 mars. Galvanisering. Jag har svetsat ihop skelettet, nu ska de doppas i zink. Tidigt på morgonen beger jag mig till en okänd miljö och får uppleva en oerhört spännande process. För att de säkert skulle få plats i vattenbadet gick jag inte över måttet 1.30 × 1.30 m på underredet.

Mars 2019. Under svetsningsarbetet funderar jag mycket på vilken enorm personlig utveckling jag just genomgår, och att jag har att tacka Ida och Nada som initiativtagare för skulpturparken, och juryn som valde ut mig, för en slags revolution i mitt liv. Jag växte upp i Schweiz med en uppfostran som i stort sett gick ut på att allting var farligt, och en könssegregerad och öppet diskriminerande skolgång på 80-90talet. Detta bidrog inte till ett stort självförtroende. Jag fick aldrig gå i träslöjd, vi flickor hade syslöjd. Elektricitet, sågar, eld, maskiner, allt som kunde skada mig skulle jag hålla avstånd ifrån. Sedan kom jag till Sverige. Förra året lärde min morbror mig att byta lampproppar, sedan dess har jag bytt omkring tio lampproppar av olika sorter. Sören visade mig med absolut självklarhet metallsågen och svetsen. Inom några få månader lär jag mig nu metallarbete och betong. Allt detta må vara en bagatell för en vanlig (läs “manlig”) individ, men för mig är det omvälvande känslan att jag kan göra praktiska saker, jag har plötsligt blivit en fullvärdig, självständig samhällsmedlem som klarar det mesta. Att svetsa känns rentav som en liten akt av civil olydnad – ett personligt uppror mot min egen uppfostran. När jag berättade för min mamma sa hon att hon också kunde svetsa, hon hade varit ensam kvinna på två elevfartyg i ungdomen och där hade hon lärt sig svetsa och fått beröm för sin noggrannhet. Det var en vacker upptäckt och jag blev påmind om alla hennes äventyr på det stora vida havet som har följt mig som spännande historier genom min uppväxt.

5 mars. Jag åker till Märsta och har en magisk dag med Concretum Arte – (http://concretumarte.se) som ger kurser i fiberbetong (“Vi tar fram hela koncept från idé till utförande eller är din samarbetspartner i utförandedelen.”) Jag får en heldag med dessa fantastiska designer och betongkonstnärer, alkemister skulle jag rentav vilja kalla dem. De visar mig materialprov, kemiska processer och finurliga lösningar. Jag får full tillgång till deras kunskaper och det mest generösa bemötande. Det blir långa kafferaster med berikande samtal, och jag lämnar dem med garantin om att jag får komma till dem med frågor under hela min arbetsprocess.

28 februari. Jag hämtar armeringsjärn i alla tjocklekar på XL-BYGG Vadstena och börjar svetsa efter en kort instruktion av Sören. Det känns bra att allting ligger så nära, verkstad, byggvaruhandel, varmförzinkning, allt i samma industriområde som dessutom ligger lite i utkanten av stan alldeles i närheten av Folkets park. Det känns också bra att stödja de lokala företagen.

26 februari. Jag träffar Sören Aldén från Aldéns Allservice och får veta att jag kan arbeta i deras verkstad. Han skickar upp mig till Vadstena Varmförzinknings AB som tar emot mig med öppna armar. Tanken är att jag ska svetsa armeringsjärn som måste galvaniseras för att inte rosta.

Februari 2019. Nu börjar det praktiska utförandet på riktigt. Jag får mycket stöd av mina projektledare som har ett stort kontaktnät. Jag kontaktar bl.a. Aldéns Allservice som ska jobba med parkens skötsel och fundamenten, och ett företag i Märsta som ger kurser i fiberbetong.

30 januari. Jag hjälper Ida att hänga utställningen på Vadstenas bibliotek: en första presentation av Art Camp och av oss konstnärer, samt en liten försmak på våra arbeten.

23 januari. Jag åker till Norrköping med Nada för att träffa konstnären Jerzy Przybyl som har varit en av de första konstnärerna i Sverige som har arbetat med fiberbetong. Ett material som fungerar bra för mig som vill arbeta fritt och samtidigt behöver garantera stabilitet och vädertålighet.

12 januari. Jag deltar i Sissi Westerbergs workshop. Alla vi konstnärer som jobbar för Folkets park ska hålla en workshop i folkuniversitetets namn som ska rikta sig till föreningar eller skolor. Vi har även skrivit under på att våra verk ska ha Folkets park som tema, antingen i konkret eller symbolisk form. Sissis workshop är riktad till kvinnor och vi diskuterar tabut kring kvinnligt kissande, som behandlas med ovanlig öppenhet och både med allvar och humor.

Januari 2019. Arbetarrörelsen – skräniga, högljudda, obekväma subjekt. Observatörer (teoretiker), agitatorer, konspiratörer, nätverkare… Deras träffar motarbetas av makthavarna, bl.a. genom att med alla medel driva ut dem från deras samlingslokaler. Det här handlar i grunden om tankefrihet, yttrandefrihet och mötesfrihet. Där finner jag kopplingen till mitt livs stora intresse: Mänskliga rättigheter.

Dezember 2019. Jag samlar och ordnar mina idéer inför en utställning om projektet på biblioteket. Hur uppstod fenomenet “Folkets parker” i Sverige? Arbetarrörelsens roll i denna process fångar mitt intresse. En annan inspiration är min fascination för stadens råkor. Och jag börjar se fler och fler kopplingar mellan dessa två grupper…


10 oktober. Träffar projektets journalist Sanna Högberg som tar bilder på mig i parken. Tanken med Art Camp är inte bara att skapa en skulpturpark i en gammal Folkets park, utan att väcka parken till liv genom aktiviteter av alla slag, och det samarbetas för fullt med olika föreningar som med samlad kraft ska bidra till att parken får en ny, attraktiv existens.

8 – 9 september. En första träff med projektledarna Ida Olai och Nada äger rum i parken, med information och brainstorming och ett inspirerande möte med de andra konstnärerna. Det är ingen självklarhet att jag fick uppdraget. De andra konstnärerna är etablerade som skulptörer medan jag med mina installationer och skulpturer i gipsbindor hittills har hållit mig till inomhuskonst. Men mina medkonstnärer ger mig tips på material som kan passa mig och förslag på kontakter som jag kan vända mig till. Övernattning i en kåta!

Mer om hela projektet i Folkets park finns att läsa under : 1.https://www.folkuniversitetet.se/Har-finns-vi/Motala/Har-finns-vi/vadstena/artcamp/ 2.http://www.leaderfolkungaland.se/hitta-projekt/61_Art+camp/ 3.https://www.facebook.com/ARTCAMP-folkparker-i-förändring-202959187162661/

Augusti 2018. Jag har blivit utvald i en första etapp att tillsammans med tre andra konstnärer skapa skulpturer till en blivande skulpturpark i Vadstena. Detta blir min arbetsdagbok.

%d bloggers like this: